AWCD-67

— Oxögon

Daniel Pettersson, nyckelharpa

Gammelharpornas ovala ljudhål kan liknas vid ögon *). Lägg till stränghållaren som en karaktärsfull näsa och det snett placerade stallet som en skevt, gåtfullt leende mun och du har gammelharpan personifierad.

Denna skapelse har liksom många andra folkmusikinstrument omgärdats av mystik och spänn-ande berättelser. Spelmannen var en trollkarl och gammelharpan hans trogne bundsförvant.

Traditionellt har gammelharpan hängts med ljudhålen vända uppåt. Någon frågade den gamle harpspelaren om varför och fick svaret: »Tänk dig själv om du skulle hängas upp med huvudet nedåt, hur det skulle kännas. Detsamma känner harpan.« Seriöst sett handlar det om att harpan inte får falla i golvet med stränghållaren först ifall olyckan är framme.

Jag spelar på tre slags äldre nyckelharpor – över-gripande kallade gammelharpor.

Kontrabasharpan: Den kallar jag gammelharpornas drottning efter dess värdiga formskönhet och insiktsfulla tolerans för alla tonarter.

Moraharpan: Min är modifierad efter originalet på Zornmuseet i Mora. Det finns endast två exemplar kända där museets förmodas vara tillkommet på 1680-talet varvid ett trästycke med inristat årtal 1526 användes för dess hals.

Silverbasharpan: Ackordskonstnären, såg dagens ljus straxt efter 1800-talets mitt ur föregångaren kontrabasharpan.

Min första förebild inom folkmusikgenren var alltså fiolspelman, men att det istället blev nyckelharpa för mig berodde på att det råkade finnas en sådan i hemmet. Jag behövde ett tonverktyg och greppade det som fanns till hands. Än idag utgår mitt skapande och min inställning till musik från nyckelharpan. För mig är den just ett musikinstrument och inte som i andra sammanhang en symbol för vad slag det vara månde.

Grundmodellen finns i några varianter, som med ett samlingsnamn brukar benämnas gammelharpa. Långt senare, 1929, skapade August Bohlin den moderna kromatiska nyckelharpan vilken kom att marknadsföras av hans elev, storspelmannen framför alla andra Eric Sahlström.

Tre harpor, tre karaktärer, tre nedslag i historien – tre gammelharpor får blomma ut och ljuda med varsin distinkta, karaktärsfulla röst och sin musik. Men jag spelar här och nu, precis som spelmän i alla tider har gjort. Jag använder instrumenten som vilket modernt musikverktyg som helst, med allt vad det innebär av inneboende uttrycksmöjligheter. Det någon kan se som begränsning kan lika gärna vara en tillgång. Ett tvång att spela i endast en tonart fostrar mig till att söka fram och utnyttja den unika klang som harpan äger.

Bordunen är den fixpunkt som melodin förhåller sig till. Dissonans – konsonans. Spänning – vila.

Daniel Pettersson

*) Uppgiften om att gammelharpornas ljudhål förr skulle ha kallats för oxögon tycks vara en modern forskarmyt utan stöd i det historiska källmaterialet.

Innehåll:

1. Evertsbergs gamla brudmarsch  3:32

  2. Åkerbystålet  2:21

  3. Vallåt och Polska från Attmar  5:32

  4. Bakmes från Särna  2:58

  5. Springvalser  3:31

  6. Oxögon  1:25

  7. Polska efter Smultrongärds-Ida samt
      Brostugan  4:17

  8. Per Brahes brudmarsch  2:40

  9. Skaffarepolskan 2:24

10. Vals efter Nils Johan Lundmark  2:42

11. Koral och Polska  3:54

12. Näktergal  3:41

13. Hoppvals från Njurunda  2:26

14. Spel-Jutte  3:26

15. Stigen  2:52

16. Gökpolska  2:05

17. Kales-Nils polska  2:24

18. Schottis från Dorotea  2:52

19. Kadrilj efter Spel-Viktor  2:47

20. Polska efter Byss-Calle  3:11

Sättning:

Kontrabasharpa: 1-5, 15-20
Moraharpa: 11-14

Silverbasharpa: 6-10

Alla låtar trad.  utom 6, 15: Daniel Pettersson.

Producerad med bidrag från Statens kulturråd
Produced with financial assistance from
The Swedish National Council for Cultural Affairs.

English text included.